De äldsta personnamnen är fornnordiska, och kända bland annat genom runstenarna. Många av dessa namn var inspirerade av naturen (Sten, Dag), gudanamn (Tor-), djurnamn (Ylva, Björn), eller hade en krigisk innebörd (Ger- 'spjut'). Genom århundradena har sedan namnskatten utökats på ett sätt som speglar Sveriges historiska utveckling och internationella kontakter. Med den kristna missionen på 1000-talet kom apostla- och helgonnamn av latinskt och grekiskt ursprung (Johan, Jon, Kristin, Kerstin). Under medeltiden kom med den tyska invandringen namn som Henrik och Gertrud. Efter reformationen blev bibliska namn av hebreiskt ursprung vanliga (Josef, Sara). Det arameiska Maria, som under medeltiden ansågs för heligt för människor, hör sedan 1600-talet till de vanligaste kvinnonamnen. Barocken gav upphov till många kvinnonamn bildade av mansnamn (Karolina av Karl). Under 1700-talet syns det franska inflytandet särskilt bland kvinnonamnen (Louise, Charlotte). Vid slutet av samma sekel börjar engelska namn dyka upp (John, Jenny), och mot slutet av 1800-talet blev fornnordiska namn populära (Fritjof, Ingeborg). 1900-talets namnflora präglas av det angloamerikanska inflytandet (Benny, Janet) men också namn från andra språk vinner insteg, som det finska Aina, eller det spanska Anita.

De 5 vanligaste förnamnen bland kvinnor i Sverige är Maria, Anna, Margareta, Kristina och Elisabet. Av de 450 000 som heter Maria är det emellertid "bara" 83 000 som har namnet som tilltalsnamn. De 5 vanligaste tilltalsnamnen som gavs till flickor under år 2000 var Julia, Emma, Wilma, Hanna och Elin. De 5 vanligaste förnamnen bland män är Erik, Lars, Karl, Anders och Per. De 5 vanligaste tilltalsnamnen som gavs till pojkar under år 2000 var Filip, Oscar, William, Viktor och Simon.

Folklore

Kunskap om en persons namn har mycket allmänt ansetts ge makt över namnets bärare. Denna tro var inte minst viktig när det gällde odöpta barn, därav den länge levande seden at inte avslöja barnets namn förrän vid dopet (och att låta döpa barnet snarast möjligt efter födelsen), liksom förbudet att ropa på ett barn vid namn ute i naturen, ty då kunde något övernaturligt väsen höra det. En vanlig regel vid namngivning av personer i Sverige var förr i tiden att man inte borde använda en ännu levande släktings namn, ty då ansågs en av de båda inte bli långlivad. Däremot valde man ofta personnamn som burits av redan döda ur tidigare generationer. Att ge ett barn två namn ansågs ha fördelen att man då, om barnet blev sjukligt, kunde byta tilltalsnamn och se om barnet därav mådde bättre. Eftersom prästerna kände till denna sed, som ju innebar vidskepelse, var de länge motståndare till att ge barn mer än ett namn.

vanliga svenska namn

(f=flicknamn, p=pojknamn)

Maria (av Mirjam) arameiskt f
Erik nordiskt p
Linnéa latinskt f
Nils (av Nikolaus) grekiskt p
Helena grekiskt f
Jan (av Johannes) hebreiskt p
Andreas grekiskt p
Viktoria latinskt f
Siv nordiskt f
Henrik tyskt p
Lisa (av Elisabet) hebreiskt f
Stig nordiskt p
Frida nordiskt f
Mohammed arabiskt p
Alexandra grekiskt f
Allan keltiskt p
Börje (av Birger) nordiskt p
Mona (av Monika) ovisst ursprung f

Källor:

Eva Brylla: Att lysa med lånta fjädrar. Ur Utanlandske namn i Norden. Norna-rapporter 68, 1999.

Statistiska Centralbyråns namnstatistik